Allan har kommit in i en väldigt krävande och jobbig period. Det började redan efter julen, då vi kom tillbaka till stan och ensamhetsträningen plötsligt var tillbaka på ruta 1 (Innan hade den visserligen varierat mellan typ ruta 1 och en bra bit fram, men det har jag skrivit ett eget inlägg om tidigare).
I alla fall så började Allan bete sig väldigt konstigt hos dagmatten, hon berättade att han hade börjat skälla, både på henne och gå runt i lägenheten och skälla samt så fort det kom någon utanför porten eller i trapphuset, vilket han aldrig gör hemma. Det var ganska ohållbart både för honom och för henne då hon jobbar hemifrån och han uppenbarligen inte var i ett bra mood, så vi fick genast byta dagmatte... Nu har vi en där det funkar bättre, han har fortfarande lite svårt att komma till ro ibland, då det är två små valpar där som är väldigt spännande tydligen och i början hade han lätt till skall där också.
Vi har nu varit i kontakt med en hundcoach pga ensamhetsträningen för att få en ordentlig bra plan i hur vi ska lägga upp det hela. Samt en massa råd för att avstressa Allan som nu sen efter julen varit mycket mer lättstressad, speciellt i nya miljöer och där det finns hundar. Det har nu gått en vecka sen mötet, och jag tycker redan jag ser en skillnad med stressnivån hos Allan. Ensamhetsträningen kämpar vi på med myrsteg och bygger upp vår trygga rutin av att ta fram kompostgallret till vardagsrummet, säga "kommer snart" och kliva utanför. Men efter att ha dragit ner på så mycket stressande aktiviteter som möjligt, t.ex bollkastning, uppstressat springande i skogen och istället haft fokus på lugna uttröttande aktiviteter som lite godissök inne och ute, klickerträning, lugna balansövningar (som jag först nu insett att de innan gjordes väldigt stressat) och kontaktövningar på koppelpromenader så känns allt som det är på rätt väg. Allan verkar göra framsteg hos dagmatte, samt inte vara helt slut i kropp och själ när han kommer hem därifrån, utan mer sunt.
Innan har han även börjat bli stressad på tunnelbanan och skakat och pipit, vilket var totalt ovant honom från när han var mindre då han lade sig platt på magen bara man stod still någonstans i två sekunder ungefär. Idag på väg till dagmatten la han sig åter igen platt på magen, med benen åt alla håll och gud så skönt det kändes, som att vår gamla trygga lugna Allan är på väg tillbaka!
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
RebeccaDelar av mitt liv med två Cavalier King Charles Spaniels, träning, tävling och vardag! Arkiv
Augusti 2016
Kategorier |