Allan har kommit in i en väldigt krävande och jobbig period. Det började redan efter julen, då vi kom tillbaka till stan och ensamhetsträningen plötsligt var tillbaka på ruta 1 (Innan hade den visserligen varierat mellan typ ruta 1 och en bra bit fram, men det har jag skrivit ett eget inlägg om tidigare).
I alla fall så började Allan bete sig väldigt konstigt hos dagmatten, hon berättade att han hade börjat skälla, både på henne och gå runt i lägenheten och skälla samt så fort det kom någon utanför porten eller i trapphuset, vilket han aldrig gör hemma. Det var ganska ohållbart både för honom och för henne då hon jobbar hemifrån och han uppenbarligen inte var i ett bra mood, så vi fick genast byta dagmatte... Nu har vi en där det funkar bättre, han har fortfarande lite svårt att komma till ro ibland, då det är två små valpar där som är väldigt spännande tydligen och i början hade han lätt till skall där också.
Vi har nu varit i kontakt med en hundcoach pga ensamhetsträningen för att få en ordentlig bra plan i hur vi ska lägga upp det hela. Samt en massa råd för att avstressa Allan som nu sen efter julen varit mycket mer lättstressad, speciellt i nya miljöer och där det finns hundar. Det har nu gått en vecka sen mötet, och jag tycker redan jag ser en skillnad med stressnivån hos Allan. Ensamhetsträningen kämpar vi på med myrsteg och bygger upp vår trygga rutin av att ta fram kompostgallret till vardagsrummet, säga "kommer snart" och kliva utanför. Men efter att ha dragit ner på så mycket stressande aktiviteter som möjligt, t.ex bollkastning, uppstressat springande i skogen och istället haft fokus på lugna uttröttande aktiviteter som lite godissök inne och ute, klickerträning, lugna balansövningar (som jag först nu insett att de innan gjordes väldigt stressat) och kontaktövningar på koppelpromenader så känns allt som det är på rätt väg. Allan verkar göra framsteg hos dagmatte, samt inte vara helt slut i kropp och själ när han kommer hem därifrån, utan mer sunt.
Innan har han även börjat bli stressad på tunnelbanan och skakat och pipit, vilket var totalt ovant honom från när han var mindre då han lade sig platt på magen bara man stod still någonstans i två sekunder ungefär. Idag på väg till dagmatten la han sig åter igen platt på magen, med benen åt alla håll och gud så skönt det kändes, som att vår gamla trygga lugna Allan är på väg tillbaka!
0 Kommentarer
Har sett om en grej på flera håll nu som jag tyckte var rätt kul, nämligen att lägga ut en massa olika godissorter framför hunden och se vilken/vilka den väljer. Så jag bestämde mig för att prova med Lexi och Allan, hade en ganska klart bild av vad som skulle ske och hade ganska rätt ;) Lexi går efter första, närmsta och fortsätter i takt hon ser dem, där duger allt :P Allan trodde jag skulle kunna ta lite tid och se vad det var för något och det gjorde han. En godis spottade han ut två gånger och fortsatte med de andra innan han tog den sist :) Vi tog bara de olika varianter vi hade hemma: Små mjuka mini ben, mini 'healthy treats' kex, kyckling kex, Magnussons ekologiska kex, beef stick och några sega kex med äppelsmak tror jag, som vi fick i en dogbox. Jag tror det Allan spottade ut var kycklingkexet, eller möjligtvis Magnussons-kexet, men de brukar han älska, så förmodligen var det det förstnämnda. Idag skulle Allan gjort sin debut i utställningsringen, men då han fått en liten skada på ögat får han ögondroppar som har en karenstid på 7 dagar, så vi fick tyvärr skippa ringen.
Vi åkte dit ändå, då hans uppfödare skulle dit och vi tänkte det skulle vara kul för henne att se honom. Sen behöver Allan all träning han kan få i sådana miljöer med mycket hundar nu, då han har kommit in i någon konstig fas där han är väldigt lättuppstressad, mycket hormoner som spökar nu. Det gick mycket bättre än förväntat faktiskt, trodde han skulle vara mer stressad och pipig än han var. Lite är vi kom var det, men mest vara han vara exalterad och glad. Efter ett tag lugnade han även ner sig och vi satt vid ringen och han låg ner och tog det lugnt! Allans uppfödare hade med sin Allans gammelmormor och hans moster, vilket var väldigt kul att få se. Hon var glatt överraskad över hur fin Allan var och tyckte det var synd att vi inte kunde ställa honom, det var väldigt kul att höra från henne :) Ikväll ska vi ta det lugnt och människorna ska äta gott. Allan är lite halvdålig i magen, så vi får nog skippa gott till hudarna. Glad alla hjärtans dag från oss! Idag gjorde jag och Lexi vår debut i rallylydnad! Oj vad kul vi hade! Vi har inte tränat på hela banor på ett tag, utan mest småmoment i vardagsrummet och på promenaderna det sista, så vi gick mest in med attityden att ha kul och komma ut i tävlingsmiljön igen. Vi hade även med Allan för miljöträning och husse och Sofia (xtraa.blo.gg) som moraliskt stöd. Lexi var väldigt lugn direkt när vi fick upp buren, så himla skönt att hon har landad i sig själv nu med åldern. Hon har ju alltid stressat upp sig så mycket i alla situationer förut, men nu var hon hur cool som helst med allt. Hon och de andra tog det lugnt vid buren medan jag gick banvandring. Det kändes som det var en väldigt lätt bana, inga utav sakerna vi har svårast för vad med direkt utan det jag var lite nervös över var, förutom hur hon skulle reagera i tävlingsmiljön med skyltarna, mattan, domarna osv, var i spring-tempo. Det var två svängar i det tempot, och hoppades stt hon inte skulle vara för "på" och bli för hoppig och gå upp i varv. Vår bana var i ett hörn, så vi fick gå in och ut genom en dörr på andra sidan byggnaden, vilket var rätt skönt för oss, att komma in i vår egen bubbla utan publik och andra hundar bredvid. Hon kändes taggad och med mig direkt och det var hon! Någon nos och dra fram en bit så jag fick locka tillbaka henne, men hon var med snabbt som tusan igen. Sen kom då sitt-spring och i andra svängen snurrade jag helt bort mig, såg inte alla vilket håll nästa skylt var, men domarna var så snälla och hjälpte till lite, så var vi med på banan igen. Lexi hade superhärligt attityd och svansen gick konstant, hon var lite ivrig, men samtidigt med mig igen på en mikrosekund. Vi kom av banan och det kändes toppen, även om vi visste att vi fått en del avdrag och gjort fel, men det spelade ingen roll, vi hade en superbra känsla tillsammans ändå! Efter en lång väntan kom resultatet, jag trodde prisutdelningen började med en annan klass och de ropade bara upp de kvalificerade resultaten. Döm av min förvåning när de plötsligt ropar upp oss: Rebecca Wilson, 86 poäng! Så himla stolt och glad! Domarkommentaren "Glatt och käckt ekipage" kändes precis som det vi siktade på också! Bjuder på film från vår debut, banskiss och protokoll: |
RebeccaDelar av mitt liv med två Cavalier King Charles Spaniels, träning, tävling och vardag! Arkiv
Augusti 2016
Kategorier |