Lexi är en Cavalier King Charles Spaniel, hon är 4,5 år gammal. Jag skriver inte ut hennes kennelnamn då jag förmodligen kommer skriva lite negativa saker om kenneln vi köpte henne ifrån. Lexi är min första hund, och den första vi hade i familjen. Vi köpte henne efter min mamma och pappa flyttat isär, då vi aldrig fått ha djur för pappa, året var 2010 jag var då 20 år gammal och överlycklig över att äntligen få en hund. Valet av ras var självklart, då vi i familjen alltid haft en förkärlek för cavalierer sen vi var små, då mest för utseendet och det lilla vi hade sett av egenskaperna i korta möten med cavalierer. Men ju mer vi läste om rasen, desto mer verkade den perfekt för oss, det sas att det var en perfekt 'första gångs hund', snäll och lättlärd, lagom liten och krävde inte allt för mycket av oss som aldrig haft hund förut och vi har nog aldrig ångrat oss!
Vi kollade runt bland uppfödare runt oss som hade valpar där på slutet av sommaren där så många av oss som möjligt var lediga och hittade en som hade valpar, vi åkte och besökte och blev såklart helt nerkärade i de små valparna som då var 4 veckor om jag minns rätt. Vi fick genast en rätt skum känsla om stället, men gjorde såklart det som vi redan då hade hört att man inte skulle göra, välja valp för att man vill rädda den från kenneln. Det var rätt smutsigt och äckligt, uppfödaren verkade lite konstig och visade sig senare ha pekat ut fel hund som mamma av en konstig anledning. Dessutom står det nu fel födelsedatum i hennes registreringspapper, en vecka för ung, det skulle betytt att vi henne när hon var strax under 8 veckor, men vi hämtade henne när hon var strax under 9. Vi hälsade på henne en gång i veckan de kommande veckorna och blev mer och mer förälskade i denna lilla krabat.
Hon var helt underbar redan från början, hon var nästan helt tyst redan som valp: skällde aldrig, pep inte direkt heller, hon morrade bara lekfullt när man lekte med henne. Jag började genast att utveckla ett hundintresse på ett annat sätt än jag hade innan. Jag lärde henne mycket saker redan som liten, tricks och vardagssaker. Hon har alltid varit väldigt tuff och modig i form av att hon har alltid hoppat och klättrat på saker, nya saker, nya underlag har aldrig besvärat henne. MEN, hon har ALLTID varit väldigt lättstressad i nya miljöer. Det är nog hennes största nackdel, hon har nu sista året blivit betydligt bättre. Innan blev hon väldigt uppstressad varje gång man var i någon ny miljö, mest exalterad tror jag, hon visste liksom inte vart hon skulle ta vägen med alla intryck och pep och for runt. Varje gång man åkte någonstans och hoppade ur bilen t.ex. Även om vi till viss del försökte hjälpa henne med detta så, kan jag nu se att hon saknade en ordentlig miljöträning som liten, speciellt passivitetsträning i miljöer.
När Lexi började närma sig 1 år så fick vi upp intresset för agility via en kompis som var intresserad att börja med sin cavalier som är en månad äldre än Lexi. Jag hade hört namnet agility förut och hade väl koll på att det var någon sort bana för hund, men inte så mycket mer än så. Vi anmälde oss på kurs tillsammans med cavalierkompisen och kände direkt att vi hittat rätt, Lexi tyckte det var jättekul och var superduktig! Vi gick grund-och-fortsättningskurs och fortsatte sedan träna tillsammans ett gäng som hade gått kursen. På våren/sommaren 2012 provade vi på lite tävlingar och hade jätteroligt.
Hösten 2012 flyttade jag till Stockholm för att plugga i 5 år, och kunde inte ha Lexi med mig i början, förhoppningen var att det var mindre i skolan senare år, så att hon skulle kunna få vara hos mig också, men aug 2012-apr 2014 fick jag bo utan min Lexi och vi träffades korta stunder när jag var hemma eller hon kom upp. Men tillslut i april 2014 hade jag mindre i skolan, hade precis flyttat till en tvåa med min pojkvän och kände att jag hade tiden för Lexi, så hon flyttade upp till oss.
Där började mitt intresse för hund och hundträning verkligen ta fart, jag hittade Dogparkour Sweden, började följa en massa hundbloggar och läsa om hundträning i allmänhet. Rallylydnad kom upp överallt och jag började tänka att det kanske kunde vara något för oss, speciellt efter vi hämtat lillebror Allan, att få mer kontakt jag och hon och ha kul tillsammans.
Och tänka sig vad rätt jag hade, vi har verkligen hittat något för oss! Mer info om var vi är och våra planer i ett annat inlägg.
Så där är storyn om Lexi, hon är en glad skit (men ser ALLTID sur ut på bild), besatt av mat och ätbara saker, för snäll för sitt eget bästa och har aldrig någonsin kunnat vara ens i närheten av att säga ifrån på något vis till vare sig annan hund eller människa, men hon är VÄRLDENS underbaraste!
Här är cirkus en miljard bilder på Lexi (hehe) genom åren:
Vi kollade runt bland uppfödare runt oss som hade valpar där på slutet av sommaren där så många av oss som möjligt var lediga och hittade en som hade valpar, vi åkte och besökte och blev såklart helt nerkärade i de små valparna som då var 4 veckor om jag minns rätt. Vi fick genast en rätt skum känsla om stället, men gjorde såklart det som vi redan då hade hört att man inte skulle göra, välja valp för att man vill rädda den från kenneln. Det var rätt smutsigt och äckligt, uppfödaren verkade lite konstig och visade sig senare ha pekat ut fel hund som mamma av en konstig anledning. Dessutom står det nu fel födelsedatum i hennes registreringspapper, en vecka för ung, det skulle betytt att vi henne när hon var strax under 8 veckor, men vi hämtade henne när hon var strax under 9. Vi hälsade på henne en gång i veckan de kommande veckorna och blev mer och mer förälskade i denna lilla krabat.
Hon var helt underbar redan från början, hon var nästan helt tyst redan som valp: skällde aldrig, pep inte direkt heller, hon morrade bara lekfullt när man lekte med henne. Jag började genast att utveckla ett hundintresse på ett annat sätt än jag hade innan. Jag lärde henne mycket saker redan som liten, tricks och vardagssaker. Hon har alltid varit väldigt tuff och modig i form av att hon har alltid hoppat och klättrat på saker, nya saker, nya underlag har aldrig besvärat henne. MEN, hon har ALLTID varit väldigt lättstressad i nya miljöer. Det är nog hennes största nackdel, hon har nu sista året blivit betydligt bättre. Innan blev hon väldigt uppstressad varje gång man var i någon ny miljö, mest exalterad tror jag, hon visste liksom inte vart hon skulle ta vägen med alla intryck och pep och for runt. Varje gång man åkte någonstans och hoppade ur bilen t.ex. Även om vi till viss del försökte hjälpa henne med detta så, kan jag nu se att hon saknade en ordentlig miljöträning som liten, speciellt passivitetsträning i miljöer.
När Lexi började närma sig 1 år så fick vi upp intresset för agility via en kompis som var intresserad att börja med sin cavalier som är en månad äldre än Lexi. Jag hade hört namnet agility förut och hade väl koll på att det var någon sort bana för hund, men inte så mycket mer än så. Vi anmälde oss på kurs tillsammans med cavalierkompisen och kände direkt att vi hittat rätt, Lexi tyckte det var jättekul och var superduktig! Vi gick grund-och-fortsättningskurs och fortsatte sedan träna tillsammans ett gäng som hade gått kursen. På våren/sommaren 2012 provade vi på lite tävlingar och hade jätteroligt.
Hösten 2012 flyttade jag till Stockholm för att plugga i 5 år, och kunde inte ha Lexi med mig i början, förhoppningen var att det var mindre i skolan senare år, så att hon skulle kunna få vara hos mig också, men aug 2012-apr 2014 fick jag bo utan min Lexi och vi träffades korta stunder när jag var hemma eller hon kom upp. Men tillslut i april 2014 hade jag mindre i skolan, hade precis flyttat till en tvåa med min pojkvän och kände att jag hade tiden för Lexi, så hon flyttade upp till oss.
Där började mitt intresse för hund och hundträning verkligen ta fart, jag hittade Dogparkour Sweden, började följa en massa hundbloggar och läsa om hundträning i allmänhet. Rallylydnad kom upp överallt och jag började tänka att det kanske kunde vara något för oss, speciellt efter vi hämtat lillebror Allan, att få mer kontakt jag och hon och ha kul tillsammans.
Och tänka sig vad rätt jag hade, vi har verkligen hittat något för oss! Mer info om var vi är och våra planer i ett annat inlägg.
Så där är storyn om Lexi, hon är en glad skit (men ser ALLTID sur ut på bild), besatt av mat och ätbara saker, för snäll för sitt eget bästa och har aldrig någonsin kunnat vara ens i närheten av att säga ifrån på något vis till vare sig annan hund eller människa, men hon är VÄRLDENS underbaraste!
Här är cirkus en miljard bilder på Lexi (hehe) genom åren: