Allan är också en Cavalier King Charles Spaniel, han blir 7 månader imorgon, så är fortfarande valp. Han kom till oss i somras efter att jag blivit mer och mer intresserad av hund och kände att jag ville ha mer att jobba med än Lexi och att Lexi då kunde få sällskap. Jag lyckades övertala min pojkvän som hade blivit helt såld på cavalierer efter han träffas Lexi och hon flyttat upp till oss. Det började egentligen med att vi börjat umgås med en omlaceringscavalier som bor i vårt område, sen började vi för skojs skull googla på cavalier+omplacering. Upp kom en sida på en 6-årig cavalier som hette Alan, det visade sig dock att sidan var gammal och han fanns inte kvar. Däremot hade den kenneln precis fått valpar... och därefter fick vi en Allan, då det visade sig att Alan var morfar till kullen dessutom.
Allan, Milljas Konstantin, kommer från en kennel som vi är betydligt mer nöjda med en Lexis, därav skriver jag ut kennelnamnet. Han spenderade sina första 8 veckor ute på landet och fick härja runt bäst han ville ute på gräset och utforska allt omkring, det verkade vara ett cavalierparadis.
Han är en fantastisk lite hund, totalt olik från Lexi på vissa saker, men vissa cavaliertypiska egenskaper delar de såklart! Allan är mycket mer pratsam än vad Lexi är, han skäller, det är mestadels när han leker och vill få igång Lexi. Han har haft ett fruktansvärt irriterande uppmärksamhetsskall, som oftast kom när man försökte ensamhetsträna honom och han tyckte att det var den sämsta iden någonsin, men det har blivit betydligt bättre nu. Sedan har han även lite vaktskall, och då menar jag inte vakt i form av att han skulle försvara oss, mer än att pussa ihjäl förövrarna utan mer visa att något händer/låter, detta är heller inte så farligt längre utan något vi jobbar på också; att inte allt behöver reageras på. Han är duktig och lugnar sig direkt när man visat att det inte är något att hetsa upp sig på. Förutom skallet så pratar han med andra ljud: han låter som en gås/alien när han leker med Lexi ibland, det är mest charmigt. Han är även mycket mer mån om sin privata sfär eller vad man ska säga, med Lexi kan man göra vad man vill när man vill ungefär, men Allan är inte förtjust i att man t.ex. klappar eller försöker lyfta honom när han är i 'lek-mode' och är exalterad. Det tänkte jag nog skriva mer om i ett eget inlägg senare, då jag tycker det är ett intressant ämne.
Allan är också en glad krabat, han är livlig och modig: har aldrig heller tvekat inför något nytt underlag eller liknande. Han är också mycket miljösäkrare än Lexi, till viss del från att det var prio 1 när han var liten med tanke på hur Lexi har varit, men till viss del tror jag han har det mer naturligt. Han kunde lägga sig ner platt på magen med alla benen ut åt fyra håll när man väntade utanför mataffären när han var liten, det skulle Lexi nog aldrig gjort redan då. Sen är han ju lite i en ålder nu då allt är väldigt spännande, men han är fortfarande väldigt trygg i miljöer och inte stressad på det sätt Lexi var, vilket är väldigt skönt.
Hans största nackdel är nog hans problem med ensamhetsträningen: den har gått väldigt långsamt framåt, men börjar nu äntligen gå åt rätt håll!
Med Allan har vi inte hunnit börja ordentligt med någon 'sport' än, han är ju bara 7 månader. Jag har dock tänkt anmäla honom och mig till en agilitykurs i vår, tror han skulle gilla det och så saknar jag agilityn också, så det vore kul att komma igång igen. Däremot är Allan redan en hejare på Dogparkour, han har tagit efter Lexi fint, tycker det är jättekul och förvånar mig hela tiden med vad han kan. Han vill gärna göra som Lexi och ska hon upp på en sten eller sätta tassarna någonstans vill han också.
Och här kommer en miljarrrrrd valpisbilder, be aware! ;)
Allan, Milljas Konstantin, kommer från en kennel som vi är betydligt mer nöjda med en Lexis, därav skriver jag ut kennelnamnet. Han spenderade sina första 8 veckor ute på landet och fick härja runt bäst han ville ute på gräset och utforska allt omkring, det verkade vara ett cavalierparadis.
Han är en fantastisk lite hund, totalt olik från Lexi på vissa saker, men vissa cavaliertypiska egenskaper delar de såklart! Allan är mycket mer pratsam än vad Lexi är, han skäller, det är mestadels när han leker och vill få igång Lexi. Han har haft ett fruktansvärt irriterande uppmärksamhetsskall, som oftast kom när man försökte ensamhetsträna honom och han tyckte att det var den sämsta iden någonsin, men det har blivit betydligt bättre nu. Sedan har han även lite vaktskall, och då menar jag inte vakt i form av att han skulle försvara oss, mer än att pussa ihjäl förövrarna utan mer visa att något händer/låter, detta är heller inte så farligt längre utan något vi jobbar på också; att inte allt behöver reageras på. Han är duktig och lugnar sig direkt när man visat att det inte är något att hetsa upp sig på. Förutom skallet så pratar han med andra ljud: han låter som en gås/alien när han leker med Lexi ibland, det är mest charmigt. Han är även mycket mer mån om sin privata sfär eller vad man ska säga, med Lexi kan man göra vad man vill när man vill ungefär, men Allan är inte förtjust i att man t.ex. klappar eller försöker lyfta honom när han är i 'lek-mode' och är exalterad. Det tänkte jag nog skriva mer om i ett eget inlägg senare, då jag tycker det är ett intressant ämne.
Allan är också en glad krabat, han är livlig och modig: har aldrig heller tvekat inför något nytt underlag eller liknande. Han är också mycket miljösäkrare än Lexi, till viss del från att det var prio 1 när han var liten med tanke på hur Lexi har varit, men till viss del tror jag han har det mer naturligt. Han kunde lägga sig ner platt på magen med alla benen ut åt fyra håll när man väntade utanför mataffären när han var liten, det skulle Lexi nog aldrig gjort redan då. Sen är han ju lite i en ålder nu då allt är väldigt spännande, men han är fortfarande väldigt trygg i miljöer och inte stressad på det sätt Lexi var, vilket är väldigt skönt.
Hans största nackdel är nog hans problem med ensamhetsträningen: den har gått väldigt långsamt framåt, men börjar nu äntligen gå åt rätt håll!
Med Allan har vi inte hunnit börja ordentligt med någon 'sport' än, han är ju bara 7 månader. Jag har dock tänkt anmäla honom och mig till en agilitykurs i vår, tror han skulle gilla det och så saknar jag agilityn också, så det vore kul att komma igång igen. Däremot är Allan redan en hejare på Dogparkour, han har tagit efter Lexi fint, tycker det är jättekul och förvånar mig hela tiden med vad han kan. Han vill gärna göra som Lexi och ska hon upp på en sten eller sätta tassarna någonstans vill han också.
Och här kommer en miljarrrrrd valpisbilder, be aware! ;)